Vardagen är här. Har du en slant att skänka?

…jag skrev tidigare att jag skulle göra ett bildsammanfattning av sommaren. Här kommer en förenklad variant av det, för det är som det är. Jag tror att jag ska kunna göra saker, och så omkullkastas ofta planerna på grund av akuta scenarion. Det som jag sällan skriver om här, men som pågår 24/7, dvs livet i en familj med sjukdom och diagnoser.
Vardag för familjer som vår är väldigt intensiv. Utöver det som ”vanliga dödliga” tänker på, som ”hämtningar, lämningar, aktiviteter, jobb, skola etc etc” så har vi så mycket mer. Man får lägga till möten och läkarbesök i mängd och parti, bup, hab, sjukgymnastik, vårdplaneringar,  assistenter, stödpersoner, kommuntjafs, landstingsmöten, stödgruppsmöten, psykologer och kuratorer, skolmöten, jobbmöten,   ja, jag kan fortsätta ännu mer.
Jag har fått en knäpp på fingrarna mer än en gång att ”alla faktiskt har sitt” och att vi faktiskt inte är värst.
Det är absolut inte det jag säger heller. Har aldrig sagt det och kommer aldrig att säga det. (Vem fan vill vara värst förresten?)
Jag försöker vara ödmjuk mot alla och se andras bekymmer och problem också. (Även om en del inte vill bli hjälpta, de känner en trygghet i att älta gamla problem och blir livrädda/arga om man kommer med konstruktiva lösningar)….Jaja, man är inte mer än människa och ibland rinner det över även för mig. När man hör om hur folk dividerar om utebliven egentid (det finns faktiskt inte ens ett ord som egentid i en familj som vår), för mycket läxor, svårt att hitta barnvakt till utekvällar och så vidare, ja då drar jag mig hellre undan än att bli arg och tycka det är så orättvist. Förut kunde jag provoceras, men jag har lärt mig att jag ska dra mig undan i stället. Det är ju bara mig själv och mitt förhållningssätt jag kan ändra på, inte andras.
Vi har ett litet nätverk kring oss, men det är personer som trots egna bekymmer (alla har ju sitt 😉 ) är genuint förstående och riktigt stöd i alla lägen. Ingen nämnd ingen glömd. 
Jag tror att jag har skrivit ett liknande inlägg förut, men detta är fortfarande väldigt aktuellt. Alldeles för aktuellt.

Nä hörrni, nu ska jag sluta pladdra och fortsätta läsa skollagen vilket är dagens uppgift inför ett möte.

Och som slutord skulle jag villa fråga en sak. Har du en liten slant att skänka bort? Då skulle Hjärnfonden och Kung över livet bli väldigt glada.

HÄR hittar du insamlingen. HÄR kan du läsa mer.

Comments

  1. Mamma/mormor/svärmor Eva-Britt says:

    Jag har sagt det förut, och jag säger det igen! Ni är en fantastisk familj! Så mycket glädje och kärlek trots alla dessa ”bedrövelser” ni drabbas av hela tiden. Jag håller med Millah att de där hemska energitjuvande människorna ska man inte ens låtsas om att de finns!
    Ni vet att vi finns för er hela tiden även om armar och ben inte hänger med direkt!
    Kram Mamma

  2. Du är en sån otroligt omtänksam och fantastisk människa!!!
    De där som knäpper dig på fingrarna är inte ens värda att nämnas…
    Jag är glad att jag har dig som vän, enda nackdelen är att du bor sååååå långt bort!
    Kramar i mängder till dig och världens finaste familj <3

    • Tack! Vet du, ni ingår i mitt nätverk trots att det är många mil mellan oss. Man kan stötta på olika sätt. Ibland är en matkasse på trappan efter några helvetiska dygn vad man behöver, ibland ett sms strax efter ett fruktansvärt besked. Det senare fick jag i fredags av en vääääldigt god vän!

      Dessutom har ni levererat världens bästa lyckopiller till oss. Det stavas ulltott! :))))

Speak Your Mind

*