…tog henne varligt vid handen

I tisdags somnade min älskade mormor in. Hon har verkligen kämpat och döden kom som en befrielse till slut. Men oj, vad det gör ont. Jag var med henne hennes sista dygn i livet och började skriva lite på natten, men orkade inte skriva klart.

Jag sitter här, i en fåtölj, hos mormor och det är mitt i natten.

Mormor har inte så långt kvar i livet. Jag sitter och håller hennes hand och känner hur hon försvinner mer och mer.

Livet är så märkligt. Vi föds och vi dör. Döden gör så obarmhärtigt ont även när en människa har levt livet färdigt.

Det var en ny erfarenhet för mig, att vara med någon där livet sakta rann ut. Det var både jobbigt och fint. Jag är tacksam att vi kunde vara med mormor hela vägen ut, hon var inte ensam en enda stund.

Tack älskade du för allt du gjort för mig. För familjen. För dina barn. För morfar. För alla.

 

ohanameans

 

Stilla kom ängeln och log
viskade ömt:
Nu är det nog

Tog henne varligt
vid handen
och löste
de jordiska banden

Comments

  1. Eva-Britt says

    Tack allra finaste Ulrika för att du var med mig och delade din mormors sista timmar.

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.