För exakt ett år sedan, när jag låg på sjukhus i nästan en månad, så lovade jag mig själv att gå en akvarellkurs när jag kom ”ut”.  Jag antar att efter ungefär halva tiden där, så började små, små krafter återkomma och jag fick lust på livet igen. Men så efter en dag hemma med min grundsjukdom och barnens sjukdomar och J. som måste jobba och LSS som inte fungerar och..och.. så var jag tillbaks på ruta ett.
Eller nä, inte riktigt, för visst har jag mått bättre då och då under året. Men också sämre vissa perioder. Jag trodde inte att jag skulle sitta här, ett år senare och vara i samma situation med papper, blanketter, byråkrati, lagar, förordningar, akutbesök, planerade besök etc etc, utan jag trodde verkligen att det skulle ha lugnat ner sig. Misstänker att tre veckors halsinfektion och bihåleinfl. gör sitt just nu och att jag känner mig extra neggo, men ändå.
Nere på mitt skrivbord ligger tre mappar, en pärm och sju blanketter som ska in på olika ställen. Hos läkaren finns intyg som ska hämtas, köpas ut (ja, intyg kostar flera hundra. Bara ett intyg som intygar att man är sjuk. Inte klokt), och det ska in för kompletteringar osv.
Sedan detta med barnen. De exluderar jag gärna här i mina gnällinlägg, men det är ju fakta att de inte är pigga och att vi har ett stort merarbete kring deras sjukdomar och funktionshinder. Att de mår bra är prio ett. Alltid och for ever.

Men akvarellkurs var det!!

Kanske skulle jag anmäla mig till en kurs trots att jag varken har hälsan eller tiden för det? För att jag tror att friskvård är viktigaste vården? Även om många runt om säkert tror att man glassar runt som sjuk och går på roliga grejer och så..ja så? För om jag biter ihop, säg en gång i månaden och går på kurs, så tror jag att det skulle få mig att må bättre i det långa loppet. Man behöver väl fylla på med positiv energi för att kunna tackla negativ?
En läkare sa till mig att jag borde göra mycket, mycket mer roliga saker. Som att åka till en blomsterbutik och gå runt bland blommorna (det behövde inte kosta något var hennes kontenta), eller åka till stranden och bara vara, eller klä mig i kläder som jag aldrig brukar göra och så vidare.
Jag tror dock att misstron som utvecklats mot oss sjuka under de senaste åren faktiskt gör oss ännu sjukare. För man/jag vågar inte vara ute och göra ”kul” saker utan att vara rädd för anmälningar till myndigheten. Man ser sig över axeln, man stannar inomhus fast det är fint väder och så vidare.  Detta berättade jag för min läkare och hon bara fnyste. Åt fenomenet alltså, inte åt mig. För hon såg det hos många av sina patienter. Vi är så granskade av både media och många i omgivningarna.

Ska jag våga hoppa? Nä, inte fysiskt, då stukar jag fötterna. Utan på en akvarellkurs?

Om jag var både frisk OCH rik så hade jag gått den HÄR kursen. Jag hittade även den HÄR sidan. Där skulle jag vilja gå fler av kurserna dessutom. Det är ett litet mellanting om jag inte kommer till Toscana. Men jag kan tänka mig ett alldeles vanligt studieförbund också. Med fågelkvitter i ipoden kanske?

Dreams are necessary to life.
- Anais Nin